När man försöker förstå andra människor och deras reaktioner utgår man alltid först från sig själv och hur man själv reagerar i olika situationer. När man förstår sig själv och sina egna reaktioner, då kan man börja försöka förstå andra och deras reaktioner.
Det finns vissa spelregler som det förväntas att man följer tillsammans med familjen, i sällskapslivet, i samhället, på arbetsplatsen. Det handlar om vanliga, sunda och, för de flesta av oss, självklara regler. Trots det bryts det mot dessa regler dagligen. Det är alltid lika tråkigt när det händer och människor blir alltid lika sårade och besvikna.
En enda person kan lägga sordin på en glad stämning. Skatten som just ljöd högt och glatt, fastnar i strupen. De ivriga inläggen, när alla talar i mun på varandra, för att man är engagerad och intresserad av samtalsämnet, faller platt till marken. Locket läggs på. En matta av tystnad läggs över sällskapet.
Så tråkigt och så onödigt.
Man kan tala så mycket om värdegrunder, kärnvärden, policys osv. Men det räcker inte när det bara är ord som uttalas och orden inte kommer från hjärtat. Det räcker inte när den eller de som inte vill följa spelets regler, hela tiden bryter mot det som man kommit överens om ska gälla. T ex att respektera varandra, att tala vänligt till varandra, att visa tolerans mot de andra och acceptera allas likheter och olikheter.
Som chef får man sedan, när konflikten är ett faktum, försöka att ljuta olja på vågorna, samla ihop spillrorna av dem som gått sönder, trösta dem som är ledsna, sporra dem som känner sig nedtryckta. Det är då, i de stunderna, som det både är lätt och svårt att vara chef. Men det är då när man som chef bäst behövs. Det är då man upplever hur viktigt det är att man har en empatisk förmåga och att förstå andras känslor och reaktioner.

Som chef hoppas man att man gör det rätta, men det är inte alltid man når
hela vägen fram.
Det är inte alltid man kan göra det rätta för alla.
När det uppstår någon form av konflikt på arbetsplatsen, kan man
som chef inte tillfredsställa alla och göra alla till viljes.
När två eller flera kommer i konflikt har antingen en eller flera "fel"
och när chefen tvingas ingripa är det alltid någon som kommer att känna
sig åsidosatt, orättvist behandlad och oförstådd.
Chefen blir djävul, eller ängel - beroende på vilken part som uttalar sig.
Men det ingår i chefsrollen.
När det blåser snålt är det ensamt att sitta på chefsstolen.

Ändå hoppas jag att jag som chef alltid fattar de beslut som är de rättvisaste och de som bäst följer min egen filosofi och inställning till hur en arbetsplats ska fungera och hur en chef ska vara.
Ha det bäst!
Ewa
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar