Att ta farväl av en kär vän

Så kom då dagen då vi skulle ta ett sista farväl av vår kära vän Eva.

Vi har inte känt Eva och hennes man Stig i så rysligt många år. Vår vänskap började sedan vi flyttade till Strandhem, där även de bor. Men under de år vi varit vänner har vi upplevt mycket roligt ihop. Vi cyklade gärna till dem för att bada i poolen och njuta ett glas rosévin.

Här sitter jag sommaren 2010 med ett glas vin i handen
vid  Stig och Evas pool.

Eva var en så varm, snäll och vänlig människa. Hon började ofta med att säga - Men kära små människor! Det var just så hon var älskade och älskad av både människor och djur. Hon ville ha sina nässlor och sitt ogräs kvar för de samlade fjärilar, som hon älskade. Hon ville inte kapa ner träden, för att få mer sol och ljus i trädgården, för i träden bodde det fåglar och andra djur.

Eva älskade musik, och särskilt jazzmusik. Hon älskade blommor och naturen. Eva tyckte om att resa och att komma till värme och salta bad, som var bra för hennes psoriasis.

Aldrig hörde man henne säga något ont ord om någon annan. Hade hon någon åsikt om någon människa, så sade hon det på ett snällt och försynt sätt. Eva var helt enkelt en underbar människa, som det var mycket lätt att umgås med och mycket lätt att tycka om.

Det var så mycket mer vi ville göra med Eva, men vi är glada att hon och Stig kom till oss på Madeira.

Vi fick också tillfälle att besöka dem i deras älskade sommarhus i Hällevik.

I dag sade vi adjö av vår kära Eva. Cancern hade drabbat även henne och från det att hon fick sin diagnos hösten 2012 gick det väldigt fort. Hon lämnade oss, sin Stig och sina älskade barn och barnbarn den 22 januari 2013. Som hon önskade fick hon somna in lugnt och still i sitt hem.

Eva var som sagt en väldigt omtänksam och gästfri människa och in i det sista visade hon detta. Hon visste att hon skulle dö och hon bestämde själv hur begravningen skulle vara, vilka psalmer som skulle sjungas, vilken präst som skulle hålla i förrättningen, vilken musik som skulle spelas. Även minnesstunden efteråt hade hon bestämt. Hon ville att vi skulle umgås och, trots sorgen, skulle vi ha trevligt och äta och dricka gott. Precis som vi gjorde när hon och Stig bjöd hem.

Nu är det så att det som inte vi har gjort med Eva, kommer aldrig att bli gjort. Det vi inte sagt, kommer aldrig att sägas. Frågor som aldrig ställts, kommer aldrig att kunna besvaras av henne. Döden är oåterkallelig och slutgiltig. Den är en del av livet, men varje gång den drabbar någon man håller kär är den lika grym och ofattbar. Trots detta är det något man måste acceptera, för det finns inget, absolut inget, man kan göra åt det ofrånkomliga.

Ha det bäst!
Ewa